Foto-2014-08-23-18-06-16

Mage Knight och den förtrollade regelboken

Ni minns säkert inlägget då jag skrev att jag älskar mina ospelade spel mer än de spelade? Där nämnde jag bland annat Mage Knight, som tills i helgen hade legat ospelat sedan jag köpte det. I april. I april förra året. Aaaanywhoooo så tänkte jag att det för min självutnämnda titel som brädspelares skull […]

Ni minns säkert inlägget då jag skrev att jag älskar mina ospelade spel mer än de spelade? Där nämnde jag bland annat Mage Knight, som tills i helgen hade legat ospelat sedan jag köpte det. I april.
mlfw8994-RD_does_not_approve_512x512___by_tryhardbrony-d5l1ac5
I april förra året.
surprise-cat
Aaaanywhoooo så tänkte jag att det för min självutnämnda titel som brädspelares skull kanske var dags att jag drar fram spelet och faktiskt gör det man gör med spel. Tittar lite mer på det.
rsz_1fluttershy_does_not_approve_by_computersherpa-d41rn3a
Spelar det, jag menar spelar det!
Så, without further ado kommer…
Mage Knight Board Game the någon slags recension eller spelrapport
Vlaada Chvátil har gjort sig känd för sina ganska humoristiska regelböcker: Galaxy Trucker låter spelaren förstå att allt är viktigt men inget kommer kunna göras, medan Dungeon Petz innehåller några av de roligaste monsterbeskrivningarna jag har läst. Han anses även i allmänhet skriva pedagogiska regelböcker.
Mage Knights regelböcker (jodå, i plural) kan knappast räknas till någon av kategorierna. Likt flera av Fantasy Flight Games senaste utgivningar så medföljer det två regelböcker – en “walkthrough” för att stegvis ta sig igenom spelets intrikata mekaniker, och en för regelreferens. Problemet med dessa, i kontrast till FFG:s alster, är att ingen av dem är komplett. Man måste konstant växla mellan de båda för att slå upp någon av alla (någon av alla) de frågor som kommer upp under en spelomgång. Och det är en hel del man måste förstå för att överhuvudtaget kunna ta sig fram och göra något vettigt i spelet, för att inte nämna alla små ikoner för olika modifiers fienderna kan ha som påverkar ens chanser. Det är ett monster att lära sig.

Inte en av spelets regelböcker, men väl en bok om känslan av att läsa dem.
Inte en av spelets regelböcker, men väl en bok om känslan av att läsa dem.

Med det sagt, och med grunderna i spelet under sig, så är det ett både otroligt spännande och spelmekaniskt intrikat och intressant spel. Varje spelare – i vårt fall jag, Anton och Bella – axlar rollen som en kraftfull Mage Knight, en slags divig magiker-krigare som maktgalet härjar runt och dödar andra magiker, bränner ner kloster och plundrar gruvor. Då och då kanske man även handlar med bybor och hjälper varandra, men låt oss inte vilseledas av några få godhjärtade handlingar.
Allting man vill åstadkomma i spelet görs med hjälp av de kort man har på handen eller bordet, vare sig det är att röra sig över landskapet, frammana kraftfulla magier eller skicka hejdukar (det är ett ord jag väljer att använda) mot de många faror som lurar i natten (jag fortsätter tydligen med det här språket). Det är, vilket regelböckerna hintat om, mycket att tänka på när man planerar sina turer, men eftersom det är det för alla spelare så kan man sitta och planera ut sina drag under tiden som ens med/motspelare utför sina.
Spelet rymmer hela tiden löftet om storhet och rikedomar, om du bara vågar ta lite stryk (skadekort som snart fyller din lek) och kan tänka lite långsiktigt. Inget “jag tar det försiktigt och bygger upp mig innan jag ger mig ut på de stora äventyren” här – Anton och Bella visade snabbt vägen genom att dra på sig nästan dödliga skador redan första rundan i spelet, eftersom det också innebar snabba uppgraderingar och gott rykte (vad vi alla kämpar om till vardags, tänker jag).
På tal om planering och långsiktigt tänkande. Vi var tre spelare, ingen helt ny till reglerna, och vi började spelet runt halv ett på dagen. Vägen från detta…
Foto
till detta…
Foto 2014-08-23 20 00 35
…var en färd som tog oss till nio på kvällen (med en timmes matpaus) att spela. Vi tar det igen.
Det tog oss cirka 7½ timme att spela den Full Conquest vi tagit oss an. Det är möjligt att vi inte är de snabbaste spelarna i världen, men det är ändå en enorm best till spel som kräver att man avsätter en hel dag för att överhuvudtaget ha en möjlighet att gå igenom ett scenario. Emil, som hålögt stirrar på mig när jag säger att jag inte orkar med Twilight Imperium, kan för sitt liv inte begripa hur jag resonerar när jag ändå påstår att dessa 7½ timmar var några av de bäst spenderade jag gjort i brädspelsvärlden.
Vad som särskiljer Mage Knight är att jag aldrig under dessa timmar upplever dödtid. När Anton utför sina handlingar sitter jag svettandes för att försöka planera mina tre nästkommande turer. Jag har aldrig tråkigt i spelet, trots sina långa turer och ibland komplicerade interaktioner.

Tovak på en av sina "godhjärtade" eskapader.
Tovak på ett av sina “godhjärtade” eskapader.

Dessutom, och kanske viktigast: jag upplever aldrig tävlandet i spelet som…ja, tävlande. Jag vet att vi spelar för poäng i slutet, att vi konkurrerar om de olika enheter, magier och avancerade kort vi kan komma över. Men det känns aldrig som att jag bryr mig om annat än att själv utforska världen, erövra magikertorn och roffa åt mig kunskap. När vi sedan har upptäckt någon av de stora städerna måste (eller vill) vi samarbeta för att lyckas ta ner de nu betydligt svårare monster som vistas där. Även här får vi olika mycket poäng, men det är lika mycket en gemensam erövring som det är en tävlan om poäng.
Vi spelar mot varandra, men det känns aldrig riktigt så.
Nu går det naturligtvis att spela med PvP-regler och aktivt gå ut för att döda varandra. Jag misstänker att Emil skulle älska det, och jag får kanske skäl att återkomma till denna recension när han huggit mig i ryggen om vi får chans att spela detta tillsammans, men som det känns nu så kan det här vara ett av mina absoluta favoritspel i samlingen. Nu sysslar jag inte med betyg, men…
1349245875270

Facebook
Twitter
LinkedIn
Pinterest

2 svar

  1. <3 Det gör mig så glad att Mage Knight gick hem till slut! Det är så mycket i det som jag borde ha svårt för egentligen, men jag kan inget annat än att också kapitulera handlöst så fort jag tänker på de där små glimrande kristallerna och alla combos som går att få till tillsammans med dem och korten. Mums!
    Tycker att den begränsade mängden kort som en har på handen även gör så att komplexiteten aldrig helt spårar ut.
    Mitt egentligen enda problem med spelet är nog striderna som jag gärna hade sett genomföras på ett sätt som inte gör att det känns som matematisk problemlösning (kanske främst ett problem när expansionen Lost Legion med alla nya modifiers får vara med och leka). Hur upplevde ni dem?

    1. Jag håller med, att man har en (ofta) begränsad hand att röra sig med gör också att pusslet i exempelvis en strid (jag behöver blocka OCH attackera med dessa kort) otroligt intensivt och bra.
      Vi spelade faktiskt utan expansionens fiender, just för att jag var semi-ny och de bara spelat intro-scenariot ett antal gånger. Jag får återkomma nästa gång då vi skulle köra med dem, men som det var nu så gillade jag faktiskt det lite matematiska i striderna. I synnerhet när man gått in i något utan att få se det innan. 😛

Lämna ett svar

sv_SE
Select your currency
SEK Svenska kronor
EUR Euro