pfheader

Hej, jag har varit ute på äventyr

Alla som har spelat Pathfinder the adventure bla bla Rise of yada yada räcker upp en hand! Det här är min första hype, säger man så? Hype? Hajp? Hah. Jp.? Hype, hype, hype. Roligt ord. Netrunner var väl lite en HAI-yah! P! också, men eftersom jag fick basspelet igår, och eftersom instruktionsboken består av till största delen påhittad slang från framtiden så som 80-talet såg på den, skulle jag inte påstå att jag var direkt inblandad i just den specifika virvelvinden av förväntningar. Så det här är mycket spännande.
Okej, superjättekort om vad Pathfinder är: du väljer en hjälte som har ett par kort med skills och features (palla översätta). Sen plockar du ihop en hög bestående av femton andra kort: vapen, items, blessings, companions, spells och knivsäker väst. Vips din hjälte är klar! Nu är det bara att välja ett scenario och plocka ihop locationdecks som består av monster och lite andra lösa kort. Du får en liten bakgrundshistoria och sen ska du ut och försöka banka ihjäl the big bad inkl hejdukar. Det briljanta i det här är att du spelar en enorm kampanj som uppdateras varannan månad och din karaktär utvecklas och blir bättre och bättre med tiden. Och just det: din karaktär kan dö. Liksom begravningsdö. SPÄNNANDE!
Nåväl intryck:
KAPITEL 1 – ATT SPELA DEN FÖRSTA TREVANDE OMGÅNGEN
“Vadå blanda in monsterkorten? Man skulle ju ha dem i bokstavsordning? Eller?”
“Jo…”
“Men vilka monster ska vi blanda in då?”
“Fyra stycken står det”
“Vilka fyra?”
“Fyra random”
“Vadå random? De skulle ju vara i bokstavsordning?!”
“Vad står det i reglerna?”
“Att de ska vara i bokstavsordning!”
Youtube: “Hallå, det här är youtube som talar. Jag är också förvirrad, men här är setupen.”
“Aha, nu förstår jag”
“Jag med”
“Det är fel på d4:an”
“Vadå fel?”
“Den ser helt sjuk ut. Siffran ska vara i toppen.”
“Men den är ju i botten”
“MEN DEN SKA VARA I TOPPEN!”
“Jaha, okej men…”
“Varför vill man stänga en location?”
“Va?”
“Varför vill man stänga en location? Jag fattar inte”
“Ska vi inte bara läsa igenom reglerna?”
“Men jag vill spela nu. Jag vill ha kul nu!”
“Har du kul?”
Sammanfattning: Jag borde läst igenom hela regelhäftet innan. Men Paizo borde å andra sidan skrivit tydligare regler. Och inte hänvisa till att man ska modda alla grejjer de skickat med hela tiden. Kryssa i korten? Absolut inte. Skriva om reglerna i regelboken? She-wolf, please.
KAPITEL 2 ATT SPELA DEN FÖRSTA RIKTIGA OMGÅNGEN

KAPITEL 3 ATT BEMÖTA KRITIK
Inget spel i världen kan bli så här hurrjurrpurrat utan att lite lipsillar måste lipa sin sill över mer eller mindre relevanta saker. Så, i okronologisk ordning:
Gny, gny man bara drar ett kort och rullar en tärning hela tiden
Ja, det är en väldigt observant iaktagelse som gjorts på sina håll och kanter – hur själva spelet spelas. Självklart kan man ju ogilla spelmekaniker tills öronen trillar av – men om man dömer ut ett helt spel bara för att sättet det drivs framåt på inte tilltalar en, skulle jag till exempel kunna säga till en sån person att i håligheten där deras hjärna borde finnas, ja där ligger det bara en skål med kokt grus. Rent hypotetiskt alltså.
Wäh, himla är slumpartat det wäh så
Okej, så du är på apoteket: “Hej, jag skulle helst vilja ha lite meducin som är bra för sjukdom”. BAM du får slåss mot en mördarsäl istället för att köpa skavsårsplåster och magsjuketabletter. Och du bara:

Och visst, man skulle kunna hävda att ett annat monster som inte finns i verkligheten och som inte har några egenskaper annat än de som vi väljer att ge dem skulle passa bättre i just den här situationen. Det är en fullkomligt legitim åsikt (även om jag kan tycka att en eftersträvan av kanon i hela fantasyvärldens bestiarium på många sätt är kontraproduktiv). Men man kan, och borde, istället se de logiska luckorna som något som kan fyllas med underbara sidohistorier och easter eggs – och det är inte ens särskilt svårt. Det är bara svara på frågan “varför i hela friden hände det här”? Jag går hellre till ett apotek med en subversiv ägare som experimenterar med sälklubbningsteknik och de helande effekterna av monsterspäck än den här jäveln:

Kolla på honom. Kolla på honom. Personlighet som en paprika.
Ynk, ynk alla uppdrag är likadana
Hitta en skurk och mörda hen. Så ser vardagen ut från och med nu. Jag måste erkänna att det här är något av ett orosmoln. Jag har inte spelat tillräckligt mycket för att veta ifall upplägget kommer ändras på något vis, men om det inte gör det kan Pathfinder mycket väl bli som en mustig korvgryta som helt plötsligt slutar vara mustig och istället gör en vagt illamående och knäsvag. Och sedan kräks man, för att aldrig mer äta korv igen. MEN där andra ser halvt smälta bitar av chorizo och bratwurst ser jag en potential att kunna spela uppdrag där man ska pressa personer på information (istället för att få loot eller ett random item) eller där en misslyckad check innebär att man får spela andra scenarion. För det är inte själva tillvägagångssättet som är problematiskt, det är vad som står på korten. Förhoppningsvis kan Paizo prångla ut några kort med lite varierande belöningar. Annars får vi väl kladda på dem själva, det verkar ju vara en del av affärsidén.
KAPITEL 4 ATT SLUTA MED EN POSITIV TON
Jag ska vara fullkomligt supertydlig med en sak: Pathfinder rise of the little adventure card game that could är inte ett spel, det är en steroidinjektion rakt in berättarcentrumet. Det är som att vara med i en sån där halvanimerad film från 80-talet där ariska, dubbade barn lobotomidreglar av skelögd hänfördhet åt varelser som sprungit rakt ut ur Staffan Westerbergs primalfantasi.

Det här är inte produkten av en frisk hjärna.
Det är inte en trave kort som dras och en näve tärningar som rullas och en bunt tabeller som konsulteras. Det är inte ett spelmekaniskt under som tickar på som ett preussiskt urverk.  Det är en saga runt en lägereld, full av liv och egna tolkningar. Den är spretig och den är opolerad och den är full av stavfel men det är din saga, med dina hjältar och med dina märkliga svar på varför i hela friden en mördarsäl befinner sig inne på apoteket. Och jag vill jättegärna höra mer av den.
/*

Facebook
Twitter
LinkedIn
Pinterest

Ett svar

  1. “en sån där halvanimerad film från 80-talet där ariska, dubbade barn lobotomidreglar av skelögd hänfördhet åt varelser som sprungit rakt ut ur Staffan Westerbergs primalfantasi”
    Det kan jag leva på hela veckan 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Select your currency
SEK Svenska kronor
EUR Euro
sv_SE