bildsleeves

Ni vet, plastfickor?

Ni vet den där känslan när man har beställt och fått hem ett helt gäng nya, fina, fräscha och underbara plastfickor.
image
Det är plast inslaget i plast ni ser på bilden. Man har alltså lagt in plastfickor inuti andra plastfickor. Meta-fickor.
Ni vet den känslan?
Känslan av att öppna påsarna med fickorna, tömma ut dem på bordet och känna hur det vattnas i munnen/fingrarna av tanken på att få dra på dem över de sköra små spelkorten.
Och!
Och ni vet den där känslan när man äntligen får plasta in de nyaste Netrunner-korten, de som legat en vecka helt utan plastenfickans omhändertagande och inbjudande famn. Det är en intim upplevelse, att få placera korten i de blå och röda fickorna, att få se korten leva upp till den potential de alltid haft men inte vågat visa. Det är nästan så man vill ta en sensuell selfie.
image
ELLER!
eller
den där känslan av att ha plastfickor på spelkort som aldrig någonsin kommer att nötas tillräckligt för gemene man att befoga det.
image
Den där känslan av att de flesta inte vet hur oumbärlig plastfickan är även på de korten, att de inte vet att alla kort en dag får den där förbannade vinfläcken på sig. Känslan av att de inte vet bättre.
Men vi vet.
Vi vet, vi förstår, att våra älskade spel inte är något man bara köper nytt om någon av delarna går sönder. Vi vet att skydda. Men vi vet också, naturligtvis, att plastfickan är så mycket mer än bara skydd. Netrunner går från att endast vara ett, om än fenomenalt, kortspel till att bli en ritual av omhändertagande och medvetet placerande på ett bord.
Det är den där känslan av att plastfickan gör något med spelet. Det tar Love Letter, likt Netrunner, från att vara ett simpelt men briljant kortspel med ett semitrist tema, till att bli ett simpelt men briljant kortspel där temat helt plötsligt har fått något lite mörkt över sig.
image
Det går från att vara oskyldigt och fint, till att bli något mystiskt, något spännande, något förbjudet. Love Letter är House Stark, och Love Letter med svarta sleeves är House Lannister.
Men ni vet så klart mer. Ni vet också den där känslan av att inte ens bry sig om att plastfickorna inte sitter riktigt perfekt på spelkorten.
image
Inte bryr vi oss om sådant, när så fina kort får klä sig tjusigt och funktionellt. Det är som en lite för stor regnjacka på skolans sötaste tjej eller kille. Det förstärker bara charmen, gör det lite lättare att älska.
Ni vet, sist men inte minst, så klart känslan som Andy Warhol antyder när han nästan säger att

I love card games. and I love sleeves. They’re beautiful. Everythings’s plastic, but I love plastic. I want to be plastic.

Ni vet den känslan, visst då?
Visst?
Visst? 
image

Facebook
Twitter
LinkedIn
Pinterest

5 svar

  1. Ditt vurmande för plastfickor får nästan en gammal barbar som mig själv att ifrågasätta mitt syndiga spelförvarande. Just Love Letter kan jag dock stoltsera med att jag faktiskt har klätt i plast 🙂 Inlägget får mig också att tänka på att lite av den här hobbyns charm faktiskt handlar om att sortera och förvara, och tillfredsställelsen i detta. Att trycka ut tokens tror jag de flesta tex bara tycker är mysigt och att sortera komponenter i zippåsar och trays. Eller….?

    1. Det är något alldeles extra att sitta och plocka med sina spel, fundera ut smidigast lösning för setup, välja ut fina sleeves för turnering eller bara slå på en podcast och puncha tokens/sleeva kort i en timme.

  2. Mycket underhållande skrift. Men. Jag vet inte, känner mig helt främmande. Korten ska slitas och nötas, hur pirrig är inte den där känslan av förskräckelse när din oförsiktige bekant sitter och nästan viker korten på andra sidan bordet. Plasten distanserar mig från upplevelsen, förvandlar något jag vill hålla i och leka med till något förbjudet som man undrar om det snarare borde stå för endast beskådan i ett vitrinskåp. När jag plockar upp ett gammalt, slitet och nött spel med kort som saknar en liten flisa här och har ett veck där, små minnen som gör att jag kan ana vad som komma skall ger en värmande familjär känsla i maggropen. Ge mig nått använt, ge mig nått nött, ge mig något slitet, ge mig något som visar att det har blivit älskat.

    1. Word UP! En uppsättning rödvinstonade, skrynkliga kort är en grundstapel i varje bräspelares samling.

  3. Jag köpte faktiskt lite plastfickor här under sensommaren. Jag har under kort tid lyckats förstöra ett kort till Ascension AE som har följt mig under sommarens åkande hit och dit och tänkte att jag skulle plasta in resten för att tåla utomhuslek och pubspelande. Men min upplevelse av plast var inte långvarig, visst var korten nu tåliga men däremot blev det klumpigt, korten blev vassa och gjorde ont i mina mjuka, vackra spelarhänder. Det tog inte många spelomgångar innan fickorna åkte av igen. Nu har jag testat plast igen men jag kommer forstätta att vara en burdus barbar och säger PLAST, NEJ TACK.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Select your currency
SEK Svenska kronor
EUR Euro
sv_SE